13 års slit i skolan… För vad?
En nivå där varje dag och varje lektion påbörjas med “Fuck it, jag skiter i detta”. Men de posttraumatiskt stressyndromliknande effekterna som i nu präglar den unga hjärnan; prestationsångest och rädsla för indraget CSN; lyckas varje gång hålla mig – och många av mina vänner och klasskamrater – kvar på skolans campus. Motvilligt stegar jag varje lektion in i klassrummet, sätter mig på min plats, och börjar lyssna på lärarens genomgång, varpå min instinkt att välta skolbänken, springa ut, hoppa in i bilen, och bli en gatumålare i Mexiko amplifieras starkt.
När nyheten om distansundervisning då spreds på nätet var jag försiktigt hoppfull. Kan detta verkligen vara sant? Något så drastiskt har aldrig hänt i min livstid. Skulle mesiga Sverige verkligen våga ta detta beslut? Senare samma dag, när bekräftelsen kom på Vklass (vår digitala nätbank för skolinformation) blev jag exalterad. Jag började skratta hejdlöst och alla mina polare ringde varandra i glädjens namn. Vi var fria! Eller det trodde vi iallafall.
Vi visste att skolan måste fortgå, för vi vill trots allt inte vara på sommarskola och få en uppskjuten student. Många av hos hade planer till hösten, så skolan måste fortsätta. Okej, det köper vi. Men vi kommer iallafall få det enklare, då man inte behöver ta sig till skolan för studier och vi unga – som kände att vi hade teknologin på vår sida – kunde bara gynnas av att ha undervisning över nätet, eller hur? Då bestämmer sig flera lärare – som under de nya omständigheterna inte vet vad de ska göra – för att öka mängden arbete ägnat oss elever, för att vara på “säkra sidan” när det gäller betygsunderlag.
Som jag ser det, vi är alla i en unik position som ingen av oss nödvändigtvis vill vara i, och skolundervisningen har blivit ett problem. Men bara för att man är i ett stort behov av en lösning, betyder det inte att lösningen behöver vara dålig. I minsta fall betyder det inte att man inte kan – genom öppen kommunikation mellan elever, lärare och kommun – förbättra lösningen successivt utefter att distansundervisningen testas. Det är möjligt, bevisat av lösningen för skolmat, där elever fick kuponger i brevlådan som tillät dem att hämta mat från restauranger som ingått ett avtal med kommunen. Detta gynnade både elever och restauranger som kämpar för att hålla huvudet över vattenytan.
Studenten, the belle of the ball – om balen var den pågående debatten om skolans framtid i ett pandemi-drabbat samhälle. Stockholm, som drabbats hårdare och snabbare än resterande delar av landet, gick nyligen ut med rekommendationen att studenten skjuts upp, hörsammat av bland andra Huddinges ledning. Rädslan för ökat smittspridning och liknande åtgärder i Skåne växer sig därmed starkare och balen och studentens framtid ifrågasätts av alla.
Studenten är början på resten av våra liv. Vi “bortskämda” studenter – som vi utan tvekan kan anses vara nu – förstår världens tillstånd i nuläget, och önskar inget mer än allas goda hälsa och att världen återgår till det normala. Dock önskar vi, utöver det, bättre anledningar till varför Sverige anser borttagningen av vår student, kulmineringen av 13 års tufft studerande, är en åtgärd viktig och effektiv nog att bedriva. När vi nu ser tillbaka över dessa 13 åren undrar vi – för vad?
Dag Wennerholm
TCTE17, Söderslättsgymnasiet
