Motivationen är som bortblåst
Detta är kommentarer man har hört i hela sitt liv av mor-/farföräldrar, ens mamma och pappa eller sina äldre kusiner, rättare sagt alla säger likadant angående studenten. Detta är ord man gärna vill berätta för sina barn och barnbarn men vi kan vara den första generationen som inte får denna möjlighet, tack corona...
I tolv hela år har jag gått i skolan och sett fram emot denna dag, en dag att fira att skolan är till ända. Vi kommer alla att spridas ut efter denna dag beroende på vilka val vi gör efter skolan, några ska till lumpen andra jobba, resa eller fortsätta studierna någonstans. Detta är ett avstamp, detta är en lön för alla år vi kämpat i skolbänken, det som hjälper oss att kämpa lite till.
Ingen kunde förutspå att hela världen skulle drabbas av en pandemi som vänt upp och ner på hela världen. Människor dör, människor blir arbetslösa, andra får se sina livsverk gå i konkurs, depression växer fram, äldre sitter isolerade och får inte träffa familj. Jag får inte längre äta min farmors goda köttbullar och spela kort, allting har förändrats på kort tid. Föräldrarna pratar om detta hela tiden, de tjatar om det på TV hela tiden, allting är galet.
Jag är 18 år och har hela livet framför mig. Jag skall ut i det vuxna livet och det hela börjar med att jag och mina klasskompisar ska ut på trappan och sjunga studentsången, ta på våra kostymer och klänningar, använda vår fina egendesignade mössa, festa på vår studentfest, åka flak. Detta är min stora dag – dagen jag ska glänsa och få se lite tårar i mina föräldrars ögon men även se hur stolta mina föräldrar är.
Jag är en kille med mycket empati och vill inte på något vis att mitt studentfirande skall äventyra andras liv, men en sak som vi vet om covid-19 är att vi inte vet så mycket, detta säger professorn och smittskyddsexperten Johan Giesecke som varit med om fyra pandemier under sin livstid. Han tyckte inte det var klokt att stänga gymnasieskolorna, men även att det inte är något som säger att vårt studentfirande kommer leda till att fler blir smittade. Man får inte heller glömma att det är vi som är framtiden, det är vi som kommer få betala priset när denna pandemi är över och landet ska byggas upp igen.
Vi, 01:or, som har fått distansundervisning har antagligen redan missat mycket av de sociala delarna i skolan, antagligen också gjort ett tapp kunskapsmässigt gentemot andra årskullar. Ska ansvaret ligga i våra knän bara för vi vill fira studenten och är det då vårt fel att fler blir smittade? Även i de länder som stängt ner helt dör människor. Vi kan inte hindra att folk dör, det händer hela tiden. Alla kan inte räddas, även om man vill det. Min mormor dog i cancer när jag var sju år. Min farfar dog också i cancer när min pappa bara var 23 år. Det är hemskt, sorgen och smärtan finns alltid kvar och det är något man får bära med sig.
Alla har faktiskt ett eget val och om man känner sig rädd och osäker kan man stanna hemma för att undvika att smittas, men låt oss få fira vår stora dag ändå. Ingen vet vad som händer i livet, det är en sak som är säker.
Adrian Nilsson Gren
TCTE17, Söderslättsgymnasiet
