Ett land behöver sin egen mat
För närmare trettio år sedan avskaffades beredskapslagren och de produktionsmål som fanns i svenskt jordbruk. Vårt land skulle integreras med EU oavsett vad det innebär i form av minskad produktion eller avveckling av vissa nyckeldelar av jordbruket. Beredskapsreglerna för livsmedel avskaffades.
Hamnar vi i en kris som coronavirus har vi bara en till två veckors buffert med mat. Lagren finns dessutom i transportkedjan, vilket sker i största utsträckning med lastbilstransporter. Inom EU finns heller inga större beredskapslager.
Således har vår självförsörjningsgrad minskat till en mycket låg nivå. Mjölkproduktionen i vårt land, som exempel, skulle behöva dubbelt så många mjölkkor för att vi skulle vara helt självförsörjande på ost och andra mejeriprodukter. I Trelleborgs kommun finns den största arealen av jordbruksmark jämfört med andra kommuner i vårt land. Enligt uppgift så har vi endast en mjölkproducent i hela vår kommun.
Det statliga ansvaret för livsmedelsförsörjningen är oklar och det känns som att de beredskapslager som finns är privatiserade och består av varor som finns i din butik och ditt eget skafferi.
Det är inte länge sedan vi hade en akut kris när Apotektjänst inte förmådde att klara leveranserna till några av Sveriges största landsting, Det var då som ingen myndighet eller aktör som hade ansvaret och en helhetssyn inom området läkemedel för hälso- och sjukvård. I vårt grannland Finland finns en lista på närmare 1 500 läkemedel som vid varje tillfälle skall finnas i omsättningslager och räcka i minst sex månader.
I vårt land har vi således inte den beredskap som krävs för att hantera en allvarlig kris. Det är tid att tänka om och det behövs en samhällsstruktur där fokus flyttas till en säker och fungerande livsmedelskedja som tar tillvara hela landets produktionskapacitet.
Det gäller hela matkedjan för att vi skall hushålla rätt med alla begränsade resurser. Vid en kris som vi måste överleva så måste vår vardagliga produktionsapparat bygga på inhemska och hållbara resurser.
Kanske kommer coronakrisen också att väcka en ny ”grön våg”. En färsk rapport visar att fler flyttar från Stockholmsområdet än dit. De som flyttar är enligt rapporten till största delen ungdomar mellan 20 och 34 år. Klimathot och tätbebyggda städer, är exempel på sådant som gör att unga familjer söker alternativ. I städerna förtätas det ständigt på bekostnad av gröna ytor, skolgårdar och andra platser som barn behöver för att utveckla sin fantasi och motorik.
I våra stora städer skall alla ytor helst bara ha ett syfte – bostäder. Är det då konstigt att småbarnsfamiljen i stället ser landsbygden som ett alternativ?
Tommy Bengtsson
Beddingestrand i mars 2020
