Annons
Ledare

Alla politiska vägar bär till Rom

Politisk elit som belönar varandra med fina poster. Inte stavas väl det landet Sverige?
Ledare • Publicerad 15 januari 2020
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Spelplats.
Spelplats.Foto: Italy UN International Day of Peace

Det blev en ambassadörspost i Rom för Jan Björklund, den gamle ministern och folkpartiledaren. Den elake kan tolka det som en belöning för att Björklund som sista gärning i ett krympande Liberalerna såg till att släppa fram regeringen Löfven. Det kan också tjäna som en illustration till att regeringsmakten har betydelse långt över att fastställa en budget. Utnämningsmakten ger tillfälle att belöna lagom medgörliga motståndare när de har lämnat förhandlingsbordet.

För dem verksamma i toppolitiken är detta inget konstigt. Så här har det alltid varit.

Annons

Politisk erfarenhet är förstås något som kan vara en nyttig erfarenhet för den som ska vara chef över en ambassad eller en länsstyrelse. Proffspolitikerna har måhända andra kompetenser än de strävsamma karriärdiplomaterna och statstjänstemännen besitter. Men man måste nog också vara politiker för att inte se att allmogen kan uppfatta det på ett annat vis när tidigare toppolitiker utses till generaldirektörer, landshövdingar och ambassadörer. Det ses av många som en slags praxis om att det är så här vi tar hand om varandra i maktens korridorer: jag kliar din rygg lite, för nästa gång behöver min rygg klias.

Ett test av systemet kan vara att se framför sig vilken post Jimmie Åkesson kommer att få den dag han slutar som partiledare. Kan S/MP-regeringen skicka Jimmie Åkesson som ersättare när Håkan Juholt lämnar Island? Eller utse Åkesson till landshövding i Kalmar län – där det saknas en ordinarie? Det skulle för övrigt passa eftersom Jan Björklunds tidigare högra hand, Liberalernas förra partisekreterare Maria Arnholm, nyligen utsågs till landshövding i grannlänet Kronoberg. Knappast kommer det att hända när hela regeringens existens bygger på att SD är ett demokratihot. Eller?

Politiker på toppnivå inser vilka befogenheter som finns i att leda landet – eller för den delen en kommun. Som noteras från Sölvesborg är SD snabbt med att styra upp vad som ska satsas på inom kulturen. Sofia Lenninger, tidigare kultur- och bibliotekschef i Blekingekommunen, har på DN Debatt (13/1) gett sin syn på vad som gjorde att hon fick lämna sin tjänst. Bland annat ett påpekande från SD-ordföranden i fritids- och kulturnämnden om att arabiskspråkig dockteater inte ”är i linje med vad Samstyret vill.” Ett varnande exempel på politisk klåfingrighet. Men kulturpolitiker alltid har haft påverkan på vad som ska och inte ska göras i en kommun. Inte minst kan man ju genom själva rekryteringen av en chef styra inriktningen.

Det är klart att en SD-regering skulle agera likadant när det gäller myndigheters uppdrag och vid tillsättandet av generaldirektörer. Det är också precis så dagens regering och regeringar före den alltid har gjort. I det som tilldelas skattemedel vill politikerna vara med och styra, inte sällan pilla i sådant som professionen egentligen vet bäst hur det ska hanteras. Det gäller även Försvarsmakten, vilket överbefälhavare Micael Bydén vittnade om i en intervju i SR Studio Ett tidigare i veckan.

Allt vad man kan göra med taktpinnen i Rosenbad är de som sitter med den allra mest medvetna om. Mästerdirigenterna finns i socialdemokratin. Det finns därför säkert en genuin oro för vad SD skulle kunna åstadkomma med samma position. Men rädslan över att förlora de egna privilegierna ska inte underskattas som drivkraft för att rädda sig kvar vid makten med döar och jökar.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons