Annons
Ledare

Kan kommunala poliser öka tryggheten?

Allt fler kommuner anställer ordningsvakter för att öka tryggheten på offentliga platser. Det vore bättre att låta kommuner anställa poliser även om det inte är en idealisk lösning.
Ledare • Publicerad 18 februari 2019
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Foto: Jessica Gow/TT

En kritiserad ordningsvaktinsats i Stockholm, där en gravid kvinna släpades ut från tunnelbanan, har väckt debatt. Ordningsvakterna har stängts av, och händelsen utreds. Som Olle Wästberg, tidigare statssekreterare och riksdagsledamot för Folkpartiet, skriver i Aftonbladet (10/2) aktualiserar det den större frågan om vilken roll ordningsvakter, väktare och privata säkerhetsföretag ska ha i samhället.

Förra våren (15/5 -18) rapporterade SVT Skåne att 25 av 33 skånska kommuner är missnöjda med polisnärvaron. Olle Wästberg skriver att över 75 kommuner anställt egna ordningsvakter.

Annons

Det är det lätt att ha förståelse för. Polisen har i flera år varit ansträngd och pressats av det ökade antalet våldsbrott, samtidigt som man kämpat med en kritiserad omorganisation. Förebyggande verksamhet och kampen mot vardagsbrottslighet har fått stryka på foten.

Men användandet av väktare och ordningsvakter är inte oproblematiskt, vilket händelsen i Stockholms tunnelbana visar. Framför allt för att det skapar en slags gråzon för det offentliga våldsmonopolet. Ordningsvakter har ett förordnande från polisen och flera polisiära befogenheter, men inte krav på mer än 80 timmars utbildning. Väktare har ungefär samma befogenheter som vanliga medborgare, men stärkt rättsskydd. Det offentliga lägger stora resurser på att öka tryggheten, men med risk för ökad rättsosäkerhet och fler kritiserade insatser – och förmodligen utan att lösa fler brott.

Mer rimligt vore att låta kommunerna anställa egna poliser, som ett komplement till den nationella och regionala nivån. Det skulle skapa en lokal förankring och en möjlighet att rikta insatser mot områden och brottskategorier som är eftersatta – exempelvis vardagsbrott eller förebyggande arbete.

Dessutom skulle det skapa en alternativ arbetsgivare för enskilda poliser. Sådan konkurrens kan bidra till att driva upp lönerna, och förbättra både arbetsmiljön och andra villkor. Kanske kan det locka tillbaka en del av den stora grupp som lämnat polisyrket de senaste åren.

En ny polisnivå innebär förstås också frågetecken, som hur ansvarsfördelningen ska se ut, och om kontrollfunktioner eller administration skulle bli alltför kostsamma. Med erfarenheter från andra länder, eller från Sveriges polisorganisation från 1960-talet, kan det dock lösas. Det är dags att utreda möjligheten till kommunala poliser.

Joakim Broman
Annons
Annons
Annons
Annons