Kommuner – lär av företagen
Ofta ställs frågan hur kommunerna kan bli bättre på att underlätta för det lokala näringslivet. Mer sällan ställs frågan på vilket sätt företagen kan hjälpa till att utveckla kommunernas verksamheter. Egentligen borde det vara lika självklart. Visst är kommunen i form av myndighet emellanåt en faktisk motpart till företagen, precis som den är till medborgarna. Men i allt väsentligt utgör företagen och medborgarna det lokalsamhälle som kommunen är en styrande enhet för. Utan dem – ingen kommun.
I tider när det som kallas ”New Public Management” av många blir utmålat som boven bakom de flesta misslyckanden i offentlig sektor, kan det tyckas okänsligt att tala om att företagen och företagare borde involveras mer i den offentliga verksamheten.
Det heter ofta att näringslivsinspirerade krav på dokumentation och resultatmål gör att de kommun- och landstingsanställda ägnar sig åt fel saker, mindre tid åt att vårda och undervisa och mer tid åt att dokumentera och mäta. Självfallet är en förutsättning för önskad framgång att mål anpassas efter varje verksamhet. Att låta polisen styras efter en poängjakt där småförseelser av laglydiga medborgare som gör misstag var dåligt för alla utom de professionella bovarna. Att ha som huvudmål att höja elevernas betyg kan vara helt värdelöst om det inte är tydligt kopplat till elevernas faktiska kunskapsnivå.
Men det där handlar mer om förmåga att leda och förstå hur mål ska sättas för att få verksamheten att fungera som tänkt. Just det är en sak som de skickligaste företagsledarna är mycket duktiga på. Organisationer som är dåliga på att sätta mål kommer att finna att deras anställda blir uselt motiverade, levererar dåligt och fel. Det kommer att märkas långsiktigt i form av missnöjda kunder, anställda som slutar och sämre ekonomiskt resultat.
De ofta framförda klagomålen om att lärare inte har tid att undervisa för att så mycket tid ska läggas på dokumentation kan säkert äga sin riktighet. Men då handlar det egentligen inte om att det generellt är fel att dokumentera vad man gör, utan om att man dokumenterar fel saker på fel sätt – ofta för att den som ställt upp kraven inte har gjort sitt jobb ordentligt. Bakom varje god kvalitetssäkring av arbete och processer ligger att man kan gå tillbaka för att konstatera vad som har hänt om något oönskat inträffar, lite som flygplanens svarta låda. Dokumentation på rätt sätt är både kvalitetssäkring och i längden tidsbesparande. Bra dokumentationsrutiner är i själva verket en förutsättning för att förbättra, det gäller även undervisning.
Att lära av någon är inte samma sak som att kopiera. Alla verksamheter har sina förutsättningar. Men när en kommun ska hantera knappa resurser och leverera så mycket som möjligt tillbaka till medborgarna med så litet onödigt spill som möjligt på vägen, är det knappast tjänstemän eller politiker emellan som de bästa analyserna av problemen och förslagen till åtgärder återfinns.
Det blir samma tröskande av argument och om något görs om blir det gärna med tidigare prövad metod, möjligen under nytt namn. Det är för övrigt något som kännetecknar även privat verksamhet med låg innovationskraft som stelnat i gamla formar , men där finns som regel konkurrenter som utnyttjar den oförmågan till sin framgång. I offentlig verksamhet finns inte den effekten, när verksamheten haltar finns det inget som tvingar fram förbättringar. ”Resursbrist” blir det automatiska svaret om frågan ställs om varför det är kö till höftledsoperationen eller barnen inte lär sig multiplikationstabellen.
Att kopiera andras verksamheter och metoder rätt av är sällan en framgångsmetod (om man nu inte har det som uttalad affärsidé, vilket kan vara en nisch). Men att ta del av andras förmågor och erfarenheter av att styra och driva resultat borde vara varje hög politikers och tjänstemans ambition. Möjligen drar man sig från att involvera företagare för mycket i offentlig organisationsutveckling då det finns en uppfattning om att allt företagande handlar om är att göra vinst på sista raden. Den myten blev väl dissekerad i SvD 4/1 av Carl-Johan Westholm, ordförande i Uppfinnarkollegiet och fil dr i statskunskap: ”Det är ägarna till varje verksamhet som har rätt att besluta om vad företaget ska göra och hur det ska göras och med vilka syften. Dessa beslut kan i längden inte ske i ett rum med enbart vinsthänsyn, utan måste avvägas mot andra som påverkas av företaget: inte minst anställda, kunder, långivare, leverantörer, stat och kommuner.”
Fråga tio framgångsrika företagare och svaren på vad som driver dem mest kommer att förvåna. Vinst, nu eller på sikt, är en hygienfaktor. Men inte så sällan handlar svaren om att man ger människor chansen att utvecklas och att vara en del i lokalsamhällets framväxt. Utnyttja det.
