Straffen måste följa rättsmedvetandet
Dokumentären om Ainbusk-sångerskan Josefin Nilsson på SVT har rört upp en folkstorm. Under flera år på 90-talet var hon tillsammans med en man som våldförde sig på henne psykiskt och fysiskt. Under sin sista tid i livet led hon av värk och ångest och åt starka mediciner. 2016 dog hon av förstorat hjärta.
Josefin var en helt vanlig kvinna. Men det destruktiva förhållandet bröt ner hennes självkänsla. Mannen spottade på henne, gav henne blåmärken, skar henne och hotade att han skulle döda henne. Detta förföljde henne under många år. Hon dog nedbruten och fylld av ångest, mycket olik sitt tidigare jag.
Det är många frågor som dyker upp i ljuset av dokumentären. Inte minst kring Dramatens agerande. Mannen som misshandlade Josefin har nämligen fått fortsatt anställning där. Och visst kan man tycka att Dramatens agerande är både hycklande och moraliskt förkastligt. Och det visar inte minst, i ljuset av #metoo, på de dubbla måttstockarna som finns inom Kultursverige. Men att människor har möjlighet att begå grova övergrepp mot andra utan ordentliga påföljder bjuder naturligtvis in till folkdomstolar och pöbelvälde.
Det är bara att kika in på diskussionerna i sociala medier, där hat och hot mot mannen flödar fritt. Folk demonstrerar. Det har varit ljusmanifestationer. Och mängder med mejl och brev har skickas till Dramaten. Men oavsett hur omoraliskt Dramatens beteende kan tyckas vara, är det knappast dit ilskan borde riktas.
Mannen som misshandlade Josefin blev först dömd till tre månaders fängelse i tingsrätten. Men i och med överklagan dömdes han senare i stället till villkorlig dom i hovrätten. Anledningen var att han var tidigare ostraffad och att han sades ha drabbats hårt av den mediala uppmärksamheten.
Men straffet är, trots den mediala uppmärksamheten, pinsamt lågt. De hätska inläggen och mobbmentaliteten som blossat upp på sociala medier hade med största sannolikhet varit avsevärt mer dämpad om mannen i fråga hade fått en rimlig påföljd i förhållande till det brott han begått. Ordentliga straff är grundläggande för att tilltron till domstolarna ska hållas intakt. Att en man som skär en kvinna med kniv och slänger in henne i väggen så att hon fastnar i den och inte straffas ordentligt är inget annat än befängt.
Under 2000-talet har runt 300 kvinnor misshandlas till döds av sin man eller ex-man. (Aftonbladet april 2017). Enligt Brottsförebyggande rådets (Brå) anmäldes 28 000 fall av misshandel av kvinnor över 18 år under 2018. I knappt hälften av fallen hade hade kvinnan haft en nära relation med förövaren. Men mörkertalet är stort. En uppskattning är att enbart runt en fjärdedel av våldet i nära relationer polisanmäls (Brå, 2018).
För fallet med Josefin Nilsson är inte det första, och kommer inte att bli det sista som får stor medial uppmärksamhet. Under 2016 misshandlades Lotta Rudholm till döds av sin dåvarande pojkvän Martin Jonsson. Han var då villkorligt frigiven efter att tidigare ha straffats för särskilt allvarlig våldsbrottslighet, bland annat hade han misshandlat sin tidigare flickvän. Och precis då som nu startades efter Lottas död upprop och manifestationer. Men straffen för våldsbrottslingar tycks fortfarande ligga på en låg nivå, allt som oftast blir påföljden villkorlig dom.
Varje sånt här fall som hade naturligtvis kunnat förebyggas genom att spärra in de män som våldför sig på kvinnor. Då hade vi sluppit folkdomstolar. Och framför allt hade färre kvinnor riskerat att utsättas för våld.
